Några strävansmål i kursplanen för svenska och SO sammanfattar vad jag tycker att min undervisning skall leda till:

• lust att lära och skapa
• och att fÃ¥ eleven att aktivt delta i samhällsliv och samhällsutveckling samt ta ansvar för livsmiljön

Vi har samtidigt mÃ¥l som eleven skall uppnÃ¥ i slutet av Ã¥rskurs fem och nio, mÃ¥l som i Ã¥rkurs Ã¥tta och nio är knutna till betyg och som pga sin natur, ändrar undervisningens karaktär frÃ¥n nÃ¥got som borde vara “lustfyllt” till nÃ¥got som istället blir “ett mÃ¥ste”. Det som driver eleven att lära och skapa är inte längre “lusten att lära och skapa” utan “kraven att lära och skapa”, mÃ¥len som mÃ¥ste uppnÃ¥s. Lust och mÃ¥sten passar inte ihop.

Jag har nu i cirka åtta år haft ett stort fokus på målen, att försöka få eleverna att uppnå dessa. Jag har satt målen i elevernas händer tidigt från årskurs sju och med dessa i hand har jag anpassat min undervisning och försökt med nya mät- och bedömnings-redskap. Trots att jag har tolkat målen mycket välvilligt till elevernas fördel och att mina krav alltid varit transparanta med kända frågor och svar, så är elevernas resultat mycket dåliga. En alldeles för hög andel av mina elever i NO och matematik är inte godkända så som jag tolkar målen i dessa ämnen.

Det är viktigt att vi är ärliga med vÃ¥ra intentioner och att vi är tydliga i vÃ¥ra bedömningar och betyg. Men samtidigt skapar mÃ¥len en stress och pga dess omfattning, i mÃ¥nga fall en uppgivenhet. Jag tror att speciellt matematikmÃ¥len för VG och MVG har ändrat min undervisning i positiv riktning för eleverna tycker mycket om att diskutera olika lösningar. Men överlag känner jag att “lusten att lära och skapa” saknas hos allt för mÃ¥nga av mina elever. Därför vill jag med en ny Ã¥rgÃ¥ng elever, pröva pÃ¥ nÃ¥got nytt.