Camorran antas vara Italiens äldsta maffia och än sannolikare den våldsammaste. Men till skillnad från sina kolleger på Sicilien är Camorran narcissistisk på ett smått nyrikt sätt. Och nyrika är många av medlemmarna.

Brottssyndikaten är en frestande genväg för unga, fattiga och lågutbildade män till den respekt som följer med dyra bilar och våldsamma vanor. Historiskt har Camorran också fungerat som något av pöbelns eget frälse, i nischen mellan folk och aristokrati.

Lappalainen visar hur Camorran kopierat såväl titlar som hedersbegrepp från Neapels klassiska adel.

Men det är inte bara titlarna som minner om medeltid. Camorran liknar en kvarleva från det feodala Europa, innan centralmakten tog över. De olika klanerna regerar över sina egna små territorier, där de har fullständig makt över liv och död. Bossarna är bokstavligen lagen, liksom furstarna var det i forna tiders furstehus.

Men Camorran är naturligtvis modern. Genom att även driva till synes respektabla företag i det öppna näringslivet uppstår en sammanblandning av den lagliga och kriminella sfären, som rättsväsendet har svårt att reda ut. I den globaliserade ekonomin fyller den en funktion, som handlare med ljusskygga globala varor som människor, narkotika och förfalskade märkesvaror. Emellanåt blir det direkt bisarrt, som när sophämtningen i Neapel gång på gång havererar eftersom den sköts av företag tillhörande rivaliserande klaner.
Eller när ett kvarters invånare ingriper mot polis som försöker gripa en lokal camorrist.

Inte ens en nattväktarstat går med andra ord att upprätthålla och tjänster och gentjänster perverterar politiken. Och det är väl en del av omvärldens fascination för maffian - att den underblåser känslan av vår egen ordnings bräcklighet.

Det är lätt att förstå Lappalainens intresse för denna samhälleliga paradox i Europas hjärtland. I sin bok ritar han mycket metodiskt Camorrans historiska och nutida karta. Men ambitionen är snarare att redovisa hela geografin än att göra en elegant resa genom den. Och det är ett problem. Omständligt redogör han för seminarier han bevistat, böcker och tidningsartiklar han läst.

Anekdoterna är så osorterat många att jag vill städsla en neapolitansk darling killer. Det känns helt enkelt som att vara i händerna på en guide som glömmer bort sina åhörare när han ska berätta allt han vet om det ena och det andra. Boken blir därmed en märkligt intern historia och emellanåt till och med tråkig. Jag kan tidvis inte låta bli att tänka på Maja Lundgrens anti-estetik när hon skriver om Neapel i Myggor och tigrar och det var väl knappast meningen?